Just nu sitter jag och lyssnar på Winnerbäck Rusningstrafik. Det är precis vad jag behöver. Jag är helt slut. Det har varit ett jobbigt dygn. Jag ska försöka ta det med någon form av ordning så ni förstår.

Idag hade jag tid för att laga ett hål i en tand för första gången i mitt liv. Jag fick tiden i onsdags och har inte tänkt så mycket på det. Visst har det varit lite nervöst men inte så mycket som jag hade förväntat mig. Skönt.
Igår, söndag, ville Eric att jag skulle trimma hans hår så han skulle se snygg ut till affärsmötet i Karlstad på tisdag. Det var väl inga problem, det har jag gjort många gånger förr så vi körde hårt. Jag trimmade allting i en lagom längd, tog sen av munstycket för att snygga till kanterna. Jag körde med saxen runt öronen och trimmern i nacken. Allting började se klart ut och det var bara pannan kvar. Jag plockade upp trimmern igen och tänkte att det var en bra start att trimma igenom håret igen innan jag började med att fixa kanterna. Sagt och gjort började jag dra trimmern genom håret.

Här gick allting väldigt fort, det är ett under hur mycket man hinner tänka på en sekund. “Oj, vad mycket trimmern tog. Jag var nog inte så noggrann när jag körde här förra gången. Fan! Fan, fan FAN!!” Ni har nog redan listat ut det. Jag körde ett spår genom håret i pannan på honom utan munstycket!

Det här är jättejobbigt att berätta om. Jag tyckte att det vad jättejobbigt. Jag har aldrig pajat en klippning så totalt någon gång tidigare. Inte bara kör jag för kort, jag gör det dessutom i pannan och kvällen innan han ska åka på affärsmöte. Ångesten var total. Min rekation var dock väldigt överdriven.
Jag kunde inte bli av med trimmern tillräckligt fort. Jag praktiskt tagen kastade ifrån mig den på handfatet, backade bort från Eric, hela tiden upprepandes “Fan, fan fan ” med panik i rösten. Benen bar inte och jag satte mig ner på badrumsgolvet. Helt plötsligt kom en störtflod av tårar. Eric försökte prata med mig, intyga mig att det inte är så farligt och föröka få mig att svara på vad vi ska göra åt det. Det enda jag visste var att jag inte ville kapa av honom allt hår och att jag inte kunde sluta gråta. Jag orkade knappt resa på mig. Det var ungefär här jag började inse att det kanske inte bara var hårklippningen som orsakade den här reaktionen. Jag var kanske inte så lugn inför tandläkaren ändå.
Resten av kvällen grät jag. Eric försökte skämta bort det men det gick inte. Jag var helt förstörd.

Dagen efter gick jag till tandläkaren. Det gick lysande. Jag kände ingenting. En klar förbättring mot för när jag var hos tandläkaren sist för 7 år sen. Jag minns vad det ilade och var obehagligt då. De slarvade antagligen be bedövningen när jag var yngre. En eloge till min tandläkare för ett otroligt bra bemötande. Jag är jättetrygg med henne.

Även om spänningarna nu har släppt tycker jag fortfarande att hela grejen runt Erics hår är jättejobbigt. Det dröjer nog ett tag innan jag kan skratta åt det som alla andra redan gör. Jag tvingade faktiskt mig själv att erkänna på facebook att det var jag som gjorde det. Det var lite jobbigt när Erics mamma frågade vilken frisör han gått till och Jessica frågade om han inte kunde få mig att fixa till det åt honom.

Jag undanbeder mig skämtsamma och välmenade pikar om detta. För mig är det fortfarande förknippat med den ångest jag kände igår. Även om jag äter antidepp under hela vintern så är just december och januari fortfarande lite extra jobbiga. Vardagen är inga problem men jag har svårt att hantera saker utanför den. Jag har ingen kontroll över hur jag reagerar och ofta blir reaktionen oproportionerligt stor.

Så, nu var det berättat. Hoppas att jag kan skratta åt det här någon gång i framtiden. Just nu känner jag bara hur kroppen slappnar av. Jag ska sova och sen gå till skolan. Jag ska laga två till tänder imorgon och de sista två på fredag. Sen är det inte mer föränn om några månader då de ska öppna dagens fyllning. Förhoppningsvis har allt gått bra så jag slipper rotfylla. *hoppas*

Sov gott. Kram Jenni