Allt jag älskar och lite till

Jag hade planerat ett långt inlägg om hur jag ilsknade till över att Dag ger oss uppgifter som är för svåra och omöjliga att klara av på utsatt tid och hur han ändrar förutsättningarna när vi har 24 timmar kvar och annat sånt skit. Jag hade också tänkt beskriva hur jag nästan blev första rebell mot honom men hur hela gruppen tog strid tillsammans istället. Nu när jag sitter här orkar jag dock inte med mer av allt drama i skolan. Jag nöjer mig med att berätta om det roliga.
Dag bjöd på amerikanska pannkakor idag. Med lönnsirap och smör och allt. När han först skickade ut mötesinbjudan och skrev att han skulle steka pannkakor trodde jag han skämtade. Det gjorde han alltså inte. Utsökt var det i alla fall. Mmmm.

Sov gott.
Kram Jenni

Så var det gjort, jag har en ny mobil.

C901 heter den. Köpte den för kamerans skull skulle man kunna säga. Min mobilkamera är nu bättre än min vanliga digitalkamera. Det här är lite av det jag har sett de senaste tre dagarna:

Idag var det dagis på SLU. Eller ja, 7-9 år var de och de var där och tittade på trä med Waffe.

På väg till UB hittade Frida en fågel på gångbanan. Naturmänniskor som vi är kan vi ju bara inte låta den ligga kvar så…

…vi placerar den i en solvarm björk brevid gångstigen. När vi tittade tillbaka efter att ha gått en bit var den borta. Förhoppningsvis flög den iväg. I värsta fall ramlade den av…

På tal om fåglar såg vi de här små sötnosarna utanför Kim och CH’s hus. Jag hade gärna tagit fler bilder men Eric (den elakingen) skrämde iväg dem innan jag hann.

När jag gick från skolan på eftermiddagen stod denna bil utanför dörrarna till SLU. Vad kan man säga? Alla lösningar är bra utom de dåliga.

När jag skulle byta mobil hittade jag lite andra roliga bilder.

Min “bläckfiskhoya”. Så ser H. carnosa ut när den är uttrasslad och ligger på golvet. Bobi var inte förtjust precis.

När jag skulle hämta mina glasögon ville Eric vara mer som den han älskar. Jag tycker nog att han är bra som han är.

Tja, vad säger man? Pojken har stil.

Puss och kram Jenni

För några veckor sedan var jag och Eric nere i Sundsvall på Daniel Widéns 30-årsfest. Joakim N’s svåger Anders var där och trollade (http://www.arkadia.se). Han hade bland annat ett trick där han bad en i publiken skriva sitt namn på en hundralapp, brände upp den och skar sedan fram den ur en citron. Det var en väldigt trevlig kväll. Helt fantastiskt att få träffa alla gamla vänner igen. Tack, Daniel!

Kvällen gick, vi åkte hem och gick tillbaka till vardagen. I torsdags hände något ovanligt: De ringde från jobbet för att se om jag kunde jobba och det kunde jag! Halleluja. Det ställde till lite i mina pluggplaner men det löser sig alltid. Hursom åkte jag in igår. Spenderade hela dagen framför en räknemaskin. När jag står där och räknar i godan ro ser jag något svart som skymtar förbi på en av sedlarna. Som tur är går den till reject-högen så jag får en chans att titta på den.

“Kan det vara…? Näe, vad är oddsen för det? Obefintliga. Det finns nog hundratals sedlar som folk har skrivit sitt namn på med svart filtpenna. Men… vad skum den känns, inte alls som de andra sedlarna. Kan det ha varit för att den har legat i en citron tro? Emma står det, hette hon inte så? Jag önskar att jag haft en kamera!”

På rasten ringde jag Eric och frågar “Vad hette hon som var med i tricket?” “Emma” får jag som svar och jag är säker. Det här är sedeln som användes i tricket på festen hos Daniel. När jag sedan ringer till Danne för att berätta det hela blir jag bara ännu säkrare. Han hade nämligen satt in den på banken i Sundsvall tidigare i veckan.

Vad är oddsen för att det ska hända egentligen? Jag är på jobbet ca en dag i månaden just nu. Den här dagen var vi två stycken som stod och räknade. Den hamnar inte bara hos mig utan jag får dessutom syn på den bland allt annat och får chans att titta på den igen för att kunna försäkra mig om att det är den.

Det är sånt här som får en att tro på (näe, inte gud) lotto! Plötsligt händer det. Samtidigt tror jag inte på att varje människa har hur mycket slump som helst i sin kvot. Nu fick jag se den sedeln igen så det dröjer nog ett tag innan jag vinner på triss.

Ha en bra dag.
Kram J

Så, för några dagar sedan var jag och Eric ute och gick när vi plötsligt började putta lite på varandra på skoj. Han hade cykel med sig så jag var rätt så säker på att han inte skulle putta ner mig i snön eftersom ha då skulle behöva slänga ifrån sig cykeln. Jag hinner säga ungefär halva den meningen innan han slänger cykeln i den ena drivan och dyker över mig. Efter några sekunders kamp får jag acceptera att jag åker ner i snön. Jag tar dock honom med mig om än inte hela vägen ner. Efter det blir det den obligatoriska snökastningen där jag faktiskt lyckas kasta en snöboll klockrent i pannan på Eric. Det får avsluta fighten. Mycket skratt blev det.

Här är hålet efter vår lilla snöfight.

Jag var dock inte helt nöjd över att inte fått ner Eric i snöhögen. Det ska hämnas! Jag hade dock inte trott att jag skulle få chans till hämnd så snart efter. Samma kväll var vi ute och gick med hunden. Den här gången hade jag cykeln med mig och Eric höll i hunden. Eric och Bobi leder vägen och till slut drar de in oss på en smal stig genom snön. Av någon anledning hamnar jag först i ledet. Bobi är inte nöjd och kutar om mig. I ett svagt ögonblick får Eric för sig att han också ska pressa sig förbi mig och cykeln på den smala stigen. När han pressar sig förbi mig ser jag min chans. Hans ballans var så dålig på den smala stigen att det bara krävs en liten putt för att hela han ska åka i drivan. Hämnden är ljuv och det var skatten efteråt också. Det kändes skönt att jag fick sätta honom i snön för en gång skull. Det kändes också bra att få det överstökat så snabbt.

Det får duga för nu. Jag tar bilderna från i julas en annan dag.

Kram Jenni

Sådär, då var man tillbaka. Eller ja, jag har ju varit här ett tag men det är först nu som man börjar känna att saker börjar på allvar.

Vad har hänt sen sist? Jo, jag har fått jobb! I torsdags efter lunch ringde chefen (som jag aldrig tidigare prata med) upp mig och frågade om jag kunde jobba nu och på en gång. “Självklart!” sa jag. Första passet blev en långkörare. 19-07. Jag hade varit vaken i 24 timmar när jag slutade och det tog ytterligare tre timmar innan jag kom hem. Jag var jättenervös innan jag kom dit men väl där gick allt bra. Jag är en jävel på att bunta sedlar. =D

Just nu sitter jag och gör tester av min modell i ArcGis. Allting ska vara klart på fredag. Jag är nervös. Att jobba i ArcGis är kul men att skriva rapport är mindre kul. Jag är väl i stort klar men har lite skrivande kvar. Jag vet inte om jag vill paja en rolig kurs med en massa extra tråkläsning bara för att få högra betyg. Jag har haft jättekul och lärt mig mycket. Det får räcka med ett G då.

I övrigt är jag inne i en galen samlarperiod. Köpte en hoya wayetii igår på Blomsterlandet. Det var halva priset. Längtar till den blommar. Ska lukta smörkola sägs det. Väntar även hem tre till hoyasticklingar. Ska hämta hem dem idag. Bilder kommer. =D

Kram J

Imorse när jag vaknade hade det snöat mer eller mindre oavbrutet i ett drygt dygn. När jag säger snöa så menar jag ingen messnö som pudrar backen lite utan ett rejält tjockt snöfall där man knappt ser handen framför sig. Vid frukost ringde pappa och berättade att han satt fast i trafikkö. När jag sedan kom ut fick jag pulsa genom snön för att ta mig till de smala upptrampade gångarna som för dagen tjänade som trottoarer och cykelbanor. Kanterna nådde mig en bra bit upp på vaderna och Bobi var ju helt försvunnen under dem. I trafiken så var det, som sagt, kaos. Det första som möter mig när jag kliver utanför grinden är tre långtradare på var sin sida av korsningen som på ett eller annat sätt står still mitt i vägen. En av dem har fastnat totalt. Föraren tar sig inte uppför backen och försöker sanda framför däcken på sin stackars tradare för att komma upp. Bakom honom gör bilarna vad de kan för att ta sig förbi (på båda sidor, är de galna??) inklusive backa ut och försöka vända framför bilarna i motgående körfält. Kaos!

Trotts detta beger vi oss en timme senare ut med bilen för att åka och shoppa. Syrran vill kolla på ett par skor som har sänkt pris endast idag (eller ja, nu har det hunnit bli igår). Det går faktiskt ganska bra. Inne i stan är det inga problem alls. När vi kommit ut på motorvägen blir det kö. Polisen saktar ner trafiken runt en långtradare som står still. Vi kör förbi och ser plötsligt det roligaste jag sett i trafiken på länge. Vägen går uppför en kulle och längs hela stigningen står långtradare och bussar still i det högra fältet på motorvägen. Snön har snabbt packats hårt och det har blivit så halt att de inte tar sig upp! Seriös bloggare som jag är sliter jag upp mobilen och fotar så många fordon som jag bara hinner. Jag tror jag fick med de flesta. Det gick inte precis 110 km/h. ;D

Jag har inte hunnit klippa bilderna då jag inte har något lämpligt program på Galactica än. De kommer även i omvänd ordning med några bilder från när vi åkte ner på kullens baksida innan bilderna från framsidan kommer. Det var bara så humor att jag ville dela med mig av detta snarast möjligt.

Ha det bra och sov gott.
Kram Jenni

Det är med stolthet jag berättar att familjen Ljunglöf-Jönsson nu har fått tillökning. Lilla Galactica hämtades hos MediaMarkt den19 december 2009. Redan från början var Galactica en snäll och medgörlig dator som gärna gjorde allt hon kunde för att göra matte nöjd. Nu har hon installerat sig och verkar väldigt nöjd och lugn där hon ligger i mattes knä. Hon har redan blivit kompis med mina föräldrars dator Burken och de delar redan data med varandra. Jessicas lilldator är dock mer restriktiv mot nykomlingen men jag är säker på att även de kommer att komma överrens innan vi åker hem. Det ska bli spännande att få ta hem henne till Umeå efter nyår. Jag är dock övertygad om att det kommer gå bra att introducera henne för Enterprise, Gimli och Bilbo därhemma.

Kram Jenni

Ok, så var det tandläkaren idag igen. Jag hade tid kl 7 på morgonen så jag var inte vidare pigg. Sista gången för nu. Ska tillbaka igen till våren.

Det här var nog det mest humoristiska besöket hittills. det skulle lagas både uppe och nere på vänster sida. Det tog fyra sprutor att får hela käften att somna, en nere, en uppe och två till nere. Efter första sprutan kan jag fortfarande känna mina läppar men ögat börjar kärva lite. Efter andra sprutan får jag svårt att blinka på vänster öga och när alla sprutor är klara är jag helt bedövad i halva ansiktet och kan inte blinka alls med det ögat. Tanke: “Vilken jäkla tur att linsdropparna var slut i morse så jag skippade linserna och tog glasögon istället.” =)

Så Jenny (tandläkaren) började jobba. Att ha ögonen öppna var inte ett alternativ för då skulle vänster öga torka igen. Jag blundade och kände hur jag slappnade av i den underbara tempurstolen. Jag har aldrig varit så avslappnad hos tandläkaren. Borrarna störde mig inte för fem öre. Bäst var det när hon gjorde fyllningarna för då kunde jag slappna av i käkarna. Då var sömnen väldigt nära. Vilken enorm skillnad från i början på veckan då jag var så nervös att jag grät för att gå till tandläkaren.

Så, tänderna klara, jag kliver upp ur stolen och går för att betala. Jag är fortfarande bortdomnad i halva ansiktet och kan inte blinka. När jag kommer till receptionen utbrister sköterskan: “Jag såg en tjej som såg ut som dig på americas funniest en gång. Hon vann.” Jag har ju fortfarande inte sett mig själv men inser att det antagligen ser rätt kul ut. Jag betalar, går till spegeln och brister ut i skratt. Halva ansiktet ser helt missbildat ut. Det ser ut som att jag fått en stroke. Ögat hänger inte med och munnen är helt orörlig. Så fruktansvärt humor!

Nere i trapphuset är jag bara tvungen att ta bilder för att dokumentera denna stora humor. Självklart är en bild inte lika bra som verkligheten men jag hoppas ni skrattar ändå.

På första bilden försöker jag se vanligt neutral ut. Lyckas inte så bra. På bild nr 2 ler jag. Visst blir man helt go i hela kroppen av ett så varmt och vänligt leende! ;D Bild två visar också rätt tydligt att vänster öga inte riktigt är med på noterna.

Sen var det bara att cykla hem. Det var rätt obekvämt att cykla i ca -18 grader utan att kunna blinka så jag tog omvägen runt Kims jobb och hängde där tills ögat hängde med igen (hon skrattade). Nu sitter jag här tre timmar senare och skriver. Det börjar pirra i läppen så bedövningen släpper nog helt snart. I eftermiddag blir det Sundsvall. Yay.

Kram Jenni

Just nu har vi tre datorer hemma. Jag har en stationär som står i sovrummet. Eric har en stationär i vardagsrummet. Dessutom införskaffade Eric en mediadator till oss för inte så länge sen. Att ha tre datorer på två pers känns dock inte tillräckligt. Nu ska jag ha en bärbar dator!

Fortsättning följer… kanske, om jag orkar. =)

Just nu sitter jag och lyssnar på Winnerbäck Rusningstrafik. Det är precis vad jag behöver. Jag är helt slut. Det har varit ett jobbigt dygn. Jag ska försöka ta det med någon form av ordning så ni förstår.

Idag hade jag tid för att laga ett hål i en tand för första gången i mitt liv. Jag fick tiden i onsdags och har inte tänkt så mycket på det. Visst har det varit lite nervöst men inte så mycket som jag hade förväntat mig. Skönt.
Igår, söndag, ville Eric att jag skulle trimma hans hår så han skulle se snygg ut till affärsmötet i Karlstad på tisdag. Det var väl inga problem, det har jag gjort många gånger förr så vi körde hårt. Jag trimmade allting i en lagom längd, tog sen av munstycket för att snygga till kanterna. Jag körde med saxen runt öronen och trimmern i nacken. Allting började se klart ut och det var bara pannan kvar. Jag plockade upp trimmern igen och tänkte att det var en bra start att trimma igenom håret igen innan jag började med att fixa kanterna. Sagt och gjort började jag dra trimmern genom håret.

Här gick allting väldigt fort, det är ett under hur mycket man hinner tänka på en sekund. “Oj, vad mycket trimmern tog. Jag var nog inte så noggrann när jag körde här förra gången. Fan! Fan, fan FAN!!” Ni har nog redan listat ut det. Jag körde ett spår genom håret i pannan på honom utan munstycket!

Det här är jättejobbigt att berätta om. Jag tyckte att det vad jättejobbigt. Jag har aldrig pajat en klippning så totalt någon gång tidigare. Inte bara kör jag för kort, jag gör det dessutom i pannan och kvällen innan han ska åka på affärsmöte. Ångesten var total. Min rekation var dock väldigt överdriven.
Jag kunde inte bli av med trimmern tillräckligt fort. Jag praktiskt tagen kastade ifrån mig den på handfatet, backade bort från Eric, hela tiden upprepandes “Fan, fan fan ” med panik i rösten. Benen bar inte och jag satte mig ner på badrumsgolvet. Helt plötsligt kom en störtflod av tårar. Eric försökte prata med mig, intyga mig att det inte är så farligt och föröka få mig att svara på vad vi ska göra åt det. Det enda jag visste var att jag inte ville kapa av honom allt hår och att jag inte kunde sluta gråta. Jag orkade knappt resa på mig. Det var ungefär här jag började inse att det kanske inte bara var hårklippningen som orsakade den här reaktionen. Jag var kanske inte så lugn inför tandläkaren ändå.
Resten av kvällen grät jag. Eric försökte skämta bort det men det gick inte. Jag var helt förstörd.

Dagen efter gick jag till tandläkaren. Det gick lysande. Jag kände ingenting. En klar förbättring mot för när jag var hos tandläkaren sist för 7 år sen. Jag minns vad det ilade och var obehagligt då. De slarvade antagligen be bedövningen när jag var yngre. En eloge till min tandläkare för ett otroligt bra bemötande. Jag är jättetrygg med henne.

Även om spänningarna nu har släppt tycker jag fortfarande att hela grejen runt Erics hår är jättejobbigt. Det dröjer nog ett tag innan jag kan skratta åt det som alla andra redan gör. Jag tvingade faktiskt mig själv att erkänna på facebook att det var jag som gjorde det. Det var lite jobbigt när Erics mamma frågade vilken frisör han gått till och Jessica frågade om han inte kunde få mig att fixa till det åt honom.

Jag undanbeder mig skämtsamma och välmenade pikar om detta. För mig är det fortfarande förknippat med den ångest jag kände igår. Även om jag äter antidepp under hela vintern så är just december och januari fortfarande lite extra jobbiga. Vardagen är inga problem men jag har svårt att hantera saker utanför den. Jag har ingen kontroll över hur jag reagerar och ofta blir reaktionen oproportionerligt stor.

Så, nu var det berättat. Hoppas att jag kan skratta åt det här någon gång i framtiden. Just nu känner jag bara hur kroppen slappnar av. Jag ska sova och sen gå till skolan. Jag ska laga två till tänder imorgon och de sista två på fredag. Sen är det inte mer föränn om några månader då de ska öppna dagens fyllning. Förhoppningsvis har allt gått bra så jag slipper rotfylla. *hoppas*

Sov gott. Kram Jenni

Det är så datorn låter just nu. ArcMap är slött, slött, slött. Jag är frutkansvärt trött och borde antagligen åka hem. Jag ska bara göra klart det här…

Hmm, inget kul att skriva om idag märker jag. Får se imorgon.

Kram J

torsdag 10 december 2009
Kl.13.30

Ja, hur mår egentligen familjen idag? Jag tänkte mig att fota detta och får väl säga att resultatet blev blandat.

Eric började med att sura och ville inte alls vara med. Han började sedan göra en Al Bundy men blev inte alls glad när jag faktiskt tog en bild. Det lär få ett blandat mottagande att jag faktiskt lagt ut bilden också. Ibland måste man dock chansa lite i sitt förhållande. I värsta fall får ni se nakenbilder på mig på hans blogg nästa vecka. Av förklarliga skäl kommer jag inte att länka dit. =)
Hur mår han då? Svårt att säga…

Bobi mår bra. Honom kan man alltid lita på.

Jag sparar det bästa till sist. Jag mår… bra tror jag. Jag har sovit dåligt de senaste nätterna och har några långa dagar i labbsalen framför mig. Humöret är dock på topp. Det är roligt med GIS, jag vet vad jag gör och jag får åka hem om en vecka. De svarta ringarna under ögonen försvinner nog snart. Dessutom sa Anders idag att jag är lika söt som Linsey Lohan. Om det är positivt eller negativt vet jag väl egentligen inte men jag är glad ändå. =)

Kram Jenni

Skrivet 08-12-2009 kl 09.27

Jag förklarar härmed mig blogg öppnad!!! And I will love it and hug it and cuddle with it every day!